Phu. Det var den tisdagen det, och klockan är redan halv elva! Väldigt olikt mig att vara uppe så sent, har verkligen hamnat i någon dålig rutin nu som jag vill ta mig ur för jag behöver verkligen mina timmar sömn om nätterna. Ändå är det rätt skönt att vara uppe lite längre, för man hinner bocka av betydligt mycket mer saker på sin to- do list. Fast å andra sidan, får jag välja så har nog min sömn en högre prio än mina "måsten". Är svårt sånt där, vet inte ens om det är ett problem egentligen, haha.
Är solokvist dagen till ära och kommer vara det veckan ut då Erik jobbar i Stockholmstrakterna. Är riktigt tomt hemma, man vill ju liksom komma hem och berätta hur dagen har varit, laga mat tillsammans, gå och träna ihop, ja, ni vet, berätta allt för den man tycker om. Dela alla vardagsmåsten. Nu blir det mer att man masar sig iväg på träningen för att man "måste", och sen äter man fil till middag. Det blir liksom inte lika kul när man är ensam. Himla tur att dagarna går fort så han kommer hem snart min plutt!
Rev av ett intervallpass på kvällskvisten och idag fick kroppen smaka på en högre utmaning än tidigare pass. Redan efter de första hundra metrarna på löpbandet var kroppen seg och tung, och jag kände mig nästan febrig för pulsen steg direkt och varje steg var jobbigt att ta. Men ju längre in i passet jag kom, desto bättre kändes det, och jag kunde tillslut leverera ett pass på den nivån jag ville. Det är så skönt när man tar sig igenom de lite tyngre passen. Klappen på axeln man ger sig själv efteråt blir så mycket roligare att få. Passet var uppbyggt på 2 kilometer uppvärmning i lugnt tempo, sen 4 x 4 minuter intervall med 90 sekunder vila mellan varje intervall. Avslutade passet med lugn nedvarning på 2 kilometer. Try it!