God morgon tisdag. Vilken rolig kväll vi hade igår, jag och E. Trams, flams och skratt i massor. Gud så jag älskar min karl, jag minns nästan inte tiden innan jag träffade honom. Det känns som att det har varit jag och han i flera år. Allt vi gör tillsammans känns så naturligt och avslappnat, ändå har vi bara setts på en seriös nivå i snart 5 månader. Tror det är det folk har menat när dom har sagt att man kommer känna den dagen när man träffat rätt person, att det är kärlek på ett sätt som man inte känt förut. Jag förstår nu vad dom menar.
Alltid när vi är på Ica och ska ta vår scanner i självscanningen så gissar vi på vilket nummer det kommer bli på scannern. Alltså ett omöjligt uppdrag att lyckas gissa rätt, och jag har tänkt för mig själv att vi kommer stå där och hetsa fram vilket nummer det kommer bli även om 50 år, utan att någon av oss någonsin har gissat rätt. MEN! Igår när vi stormade in på Ica strax efter åtta på kvällen säger jag till Erik: "kolla nu när det blir nummer 64", jag drar mitt kort och scanner med nummer 64 lyser upp och säger "ta mig". Den lyckan! Jag gjorde världens segergest, drämde till Erik med scannern i all hets och skrek så hela Icabutiken hörde. Det var ett par som stod bredvid oss där vid självscanningen, och jag såg av deras dömande blick hur trött dom var på både mig och Erik som härjade på där. Men vet ni, jag kunde inte bry mig mindre. Jag älskar mitt tramsiga och lekfulla förhållande- och såhär tänker jag fortsätta att vara hela livet! (Sen älskar jag att jag fick vinna självscanningstävlingen, men det är en annan histora, haha)
