Att bli tagen för givet, det är kanske värsta känslan i världen. När man hela tiden ger och ger, man förväntas alltid ställa upp, glädjas åt andra, stötta, peppa, älska, men man får sällan, sällan lika mycket tillbaka. Man är alltid den som prioriterar andra före sig själv. Egentligen en fin egenskap så länge dom man tillämpar det på värdesätter och förstår, till och med prioriterar mig lika tillbaka. Annars är det en rätt farlig egenskap. Det är lätt att falla i gråt, inte förstå. Bli förvirrad. Bli sårad. Djupt.
