Så har den där känsliga sidan hos mig tittat fram igen och jag har fått ur mig dagens produktion av tårar. Har ni hört låten Oh Sweet Lorraine? Det har jag, och när jag fick höra att det var en äldre farbror som skrivit det till sin fru som han miste så fick jag gåshud och kände att det fakiskt finns hopp för mänskligheten och att man kan leva ett liv i 75 år tillsammans och älska varandra lika mycket som dag ett.
Idag tittade jag på ett klipp om det här och jag började storgråta! Jag visste ju precis vad som skulle hända, hur låten skulle låta och allting, ändå blir jag rörd till tårar av att se den här söta farbrorn framföra sitt budskap. Så himla mäktigt! Det liv han levt med sin älskade Lorraine, precis ett sånt liv vill jag också leva en vacker dag. Har du inte sett klippet så finns det här.
Och nej, alla knäpper inte kort på sig själv när dom gråter. Men det gör jag :)
