Det känns som att jag har jobbat hur länge som helst, ändå har jag bara klivit av mitt tredje skift. Hur fasen kan jag då vara så himla sliten? Kan det bero på att min kalender är fullsmockad och att mamma börjar peta av min "to- do- list" för att jag ska hinna ha lite andrum? Någonstans ringer en varningsklocka ändå lyssnar jag inte. Inte än i alla fall.
Drog ur min visdomstand #2 idag. Gick lika fint som förra gången och tandis konstaterade att en tredje tand ska ur i slutet av augusti. Skön ändå tycker jag, då tar man bort framtida besvär. Värken som jag får stå ut med ett par dagar nu är ingenting i slutändan. Knapra ipren har väl ingen dött av tidigare liksom? Nej, friskift i morgon vilket betyder mer att göra än någonsin- dags för skönhetssömn, natti natt!
