Vissa saker väcker så mycket minnen, tankar och känslor. Igår sprang jag på min svärmor. Redan där blir det fel i huvudet. Hon är inte min svärmor. Igår sprang jag på min ex. svärmor. Nu har jag hittat rätt igen. Det spelar ingen roll hur mycket jag önskar att hon vore min svärmor, att jag fortfarande vore sådär lyckligt kär som jag var och att mina känslor vore besvarade. För, som det är just nu finns inte jag i hans värld, och jag försöker att inte ha honom i min värld. Det är svårt. Jag blir allt för ofta påmind.
Vi pratade i en halvtimme jag och Marianne. Som om ingenting har hänt, som om allt vore som vanligt. Och Som jag önskar att det vore så. Det finns alldeles för mycket fina känslor och minnen för att bara kasta bort allt. Kasta bort det för att man tror gräset kan vara grönare på andra sidan. Gräset är oftast inte grönare på andra sidan. Jag vet att mitt gräs var så grönt som det bara gick tillsammans med honom. Mannen i mitt liv, han som jag gav all min kärlek till och ville ge hela min värld.
Ett samtal, 30 minuter. Det väcker mycket minnen, tankar och känslor.
