Ni vet när man irrar runt. Är sådär småfnittrig, glad och löjligt förtjust i någon. Precis där är jag, fast jag inte borde vara där. Men ibland går det inte att sätta stopp för saker vare sig man vill eller inte, dom liksom bara finns där och gror. Fast man borde släppa det. Eller ska. Men man vet liksom inte hur man hamnade mitt i alltihopa. Det bara hände. Och det blev dumt. Olägligt. Ändå min glädje. En glädje som jag skulle vilja behålla och bygga vidare på.
(Jag sitter tyst en lång tid vid skrivbordet. Funderar. Hjärta skriker ja, hjärnan säger motsatsen).
Nej, jag ångrar mig igen. Jag ska släppa det. Ååh...
