En riktigt sliten Elin ligger nu uppbäddad i sängen med feberkäsnla, ont i hals + huvud, är snorig, har vääääärldens tandvärk (antagligen därför jag har huvudvärk), och grym hemlängtan. Att vara sjuk, ensam, långt hem från folk som bryr sig om en är svårt, riktigt svårt. Man uppskattar hela tiden all kärlek man får hemma, men som inte riktigt finns här. Egentligen så sjukt att man utsätter sig själv för det jag gör, men jag känner att jag måste. Till helgen kommer Erik upp, jag hoppas det blir lättare då. Saknaden går inte att beskriva med ord, man måste se alla tårar för att tro på den<3
