Dörren öppnas och bara sänglampan lyser i mitt rum. Inte ens David (min rumskompis) är hemma, och det är sådär tomt. Ni vet, tomt som när någon man vill ha i sin närhet inte finns där längre. Jobbig känsla, man vet inte riktigt vad man ska göra. Slår på tv:n för att ha ljud omkring mig. Det känns bättre så. Mycket bättre.
För att inte ta kål på mig själv genom att räkna minutrar tills vi får ses igen så jag sätter mig och planerar dagarna full. Och shit vad jag har saker att göra. Nu vet jag inte hur jag ska hinna andas för att leva, eller leva för att älska. Men det tar vi sen, bara tiden går fort så jag får se min framtida man snart igen<3
