Igår kväll lättade en sten från mitt bröst. Inte sånt här litet gårdsgrus utan en riktig tegelsten släppte. Erik och jag satt och pratade om framtiden, alltså vad som verkligen kommer hända efter sommaren. Vi skrattade, grät, var oseriösa samtidigt som allvaret fanns där hela tiden eftersom vi båda vet att ett viktigt beslut måste fattas ganska snart.
Utbildningen som jag vill gå finns i Sundsvall och i Umeå och jag hoppas jag har chansen att komma in på båda ställena så jag själv i slutändan får välja var jag ska plugga. Dock innebär det alltså en flytt på minst tjugo mil. Erik har hela tiden sagt att han är osäker, men att han helst inte vill flytta när han fått allting så bra här på hemmaplan. Jag förstår honom i det, för jag känner likadant! Däremot måste jag tänka på min framtid, så jag kommer antagligen bli tvungen att flytta oavsett.
Så satt vi ett tag och pratade och sen kommer dom magiska orden:
-Elin, vill du att vi ska flytta och jag får jobb, så gör vi det! Jag ska sluta se det som någonting jobbigt utan i stället se det som en rolig och utmanande sak. Vi ska ju trots allt inte stanna för all framtid.
......Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Precis dom orden jag har längtat efter att få höra den senaste tiden. Men, trots att Erik gav mig dom fantastiska orden så känner jag mig fortfarande lite osäker. Men bara lite.
Hittade en passande bild till senariot. Det gjorde mig lycklig. Min fina sambo, han ställer alltid upp för mig<3
Fredagskramar<3