Jag är rädd för ordet tvångstankar. Det är hemskt, läskigt och lite udda. Man vill inte sticka ut på ett sätt som man mår dåigt av. Men på något konstigt sätt så tar jag mig inte ur det och jag tror det är något jag tyvärr lider av, men i väldigt liten grad. När jag skulle sova igår låg jag och funderade över de små tixen jag har för mig och som jag inte kan göra mig av med. Till exempel att jag alltid måste känna på dörren så den är låst efter att jag vridit om låset. Jag vet att dörren är låst, ändå måste jag alltid kolla om två gånger för att verkligen vara säker.
När jag ställer alarmet på kvällen som ska väcka mig morgonen efter är det samma sak. Jag ställer klockan och släcker skärmen på mobilen. Sen börjar det om, med två kontroller om att lamret verkligen är på innan jag kan sova. Så här fortsätter det sen med flera saker och det är vädligt jobbigt att leva med, och ännu jobbigare är det att ta försöka ta sig ur.
